Text: Mari Pennanen
Theresa Norrmén tar i en kolumn i Hufvudstadsbladet (23.9.2017) upp att förlorad yrkesstolthet ses som en ny folksjukdom i Finland: ”när människor tvingas göra sitt jobb sämre än de skulle vilja, på grund av att resurserna är för små i förhållande till arbetsuppgifterna och målsättningarna förlorar de sin yrkesstolthet.”
I Förbundsbarometern kommer samma fenomen fram, till exempel genom detta citat av en förbundsanställd: ”Då jag kom hit insåg jag snabbt att arbetsbördan är hutlöst stor”. Att jobba inom tredje sektorn och organisationsvärlden har sina egna, speciella utmaningar: att jobba med en förtroendevald styrelse, att jobba mot ett ideellt syfte och att jobba med en stor osäkerhet gällande finansieringen, som ofta består av ett lapptäcke med många olika bitar att få ihop, är några av särdragen. En bit som också kan vara aktuell är att motivera varför man ens är anställd och varför man ska ha en skälig lön och skäliga arbetsvillkor, då ”alla andra” inom organisationen ställer upp frivilligt.
Samtidigt finns det en stor frihet i arbetet inom ett förbund eller en organisation i tredje sektorn. Engagerade medarbetare kan och får styra sitt arbete ganska långt själva, det är möjligt att förverkliga olika saker man brinner för och det mesta går att fixa med hårt, målmedvetet arbete. Och just här ligger en viktigt del av det som gör att många, trots små resurser och stora utmaningar, trivs med sitt arbete. Då man jobbar mot ett ideellt syfte inser man snabbt att världen aldrig blir färdig, vi kommer aldrig att nå helt fram. Men vägen dit och alla mål på vägen, stora och små, är lätta att känna stolthet över. Att tänka i begrepp som yrkesstolthet är kanske inte heller så vanligt när det gäller verksamhetsledare, informatörer, utvecklingschefer, projektledare, koordinatorer, kanslisekreterare, planerare, redaktörer, rådgivare, ekonomer och andra titlar på förbundsfältet.
Genom att man brinner för sitt arbete, stort personligt engagemang, bred kompetens och värdefulla erfarenheter som man dagligen systematiskt drar nytta av i arbetet är det, trots allt, möjligt att göra ett gott jobb. Och då är det dags att känna yrkesstolthet. Det är tillåtet, rentav önskvärt. Hos oss på förbundsfältet får man göra ett gott jobb och vi behöver inte drabbas av den nya folksjukdomen. Låt oss tillsammans fortsätta jobba för att alla ska få tillräckliga resurser för att kunna göra sitt jobb så bra de vill.
Mari Pennanen är verksamhetsledare på Svenska studieförbundet.
Nödutgången: ”Kan ni lita på varann i den här organisationen? Tillit är smörjmedlet som får hjulen att rulla”. Sebastian Gripenberg, verksamhetsombud på SFV, talade om konflikter inom föreningar på Tidskriftsträffen den 26.9.2107 och poängterade vikten av den slags organisationskultur som uppmuntrar till öppna, professionella samtal om arbetet inom föreningen.
