Text: Björn Wallén
Foto: Svenska studieförbundet
Organisationer inom den finlandssvenska fria bildningen har haft olika tyngd under olika tider i Finland. Å ena sidan kan man se studieverksamheten som en tidsspegel, som avspeglar bildningsbehov under varje särskild tidsperiod, en sorts kollektiv bekräftelse på att en aktiv medborgare i en aktiv organisation behövs just då och nu.
Å andra sidan blir tidsspegeln och behovet av bekräftelse lätt en passiv bild, som inte räknar med att medborgarna är förändringsagenter i sitt eget liv, att den fria bildningen sätter folk i rörelse. Alla folkrörelser uppstår ur någon form av förändringsbehov.
I denna essä försöker jag fånga in Svenska studieförbundets roll i medborgarsamhället, som i denna kontext konkretiseras av olika ideella och praktiska organisationer, folkrörelser och föreningar.
Texten är baserad på längre analyser i Matts Granös och min bok ”Bli något eller någon – en finlandssvensk folkbildningsodyssé” (SFV 2003), en längre artikel i tidskriften Mentora och en del nödvändiga uppdateringar. Och lämpligt till republiken Finlands 100-årsjubileum skall vi starta essän från magkänslan under självständighetstidens första år.
Självständighetstiden - Svenska Föreläsningsbyrån
Vad skedde före, under och efter det svenska folkbildningsmötet i Malm den 25 maj år 1919? Magkänslan uppvisar ett yrvaket, självständigt Finland, uppslitet av ett blodigt inbördeskrig, i desperat behov av enande krafter. Man var också rörande ense om att en höjning av den allmänna bildningsnivån var nödvändig för att undvika dylika draksåddar i framtiden, och att detta gällde alla befolkningslager, hela folket.
För att travestera den danske polyhistorn Ove Korsgaard: kampen om folket kan ses i mental- och socialhistoriska termer, så att bildningen omvandlar föreställningen om ‘folket’ från pöbel, allmoge och undersåtar till myndiga medborgare (demos) med olika kulturella identiteter (ethnos) och sociala tillhörigheter (pléthos).
Magkänslan numero Uno vid denna tid kan beskrivas med ett ord: kamp. En bildningskamp för det självständiga Finland under russifieringen, en kamp som börjat redan tidigare, från 1860-talet framåt. En kamp för det svenska språket och rätten till att bilda sig på sitt eget modersmål. Och en obeveklig kamp för att hela krigets öppna sår genom bildning. Uno Stadius skrev i SFV-kalendern år 1918, med lidelsefull känsla:
- "I stället för den internationella socialdemokratins frihet, jämlikhet och broderskap fingo vi ofrihet, klassförtryck och brodermord. Detta hade aldrig kunnat hända, om vårt folk hade haft en högre andlig bildning och store sociala kunskaper. Tidens krav, vårt upplysningsarbetes A och O bör därför vara att Adla och Odla, adla vår ande och odla våra kunskaper. Endast en kort tid av vår levnad gå vi i samhällets skolor, och ofta förstå ej ens barnen och de unga att då tillgodogöra sig lärdomarna. Därför äro vi hänvisade till oss själva, till självfostran och självstudier. I detta arbete äro studiecirklar till stor hjälp."
Två pedagogiska verktyg – eller skall vi kalla dem metoder – fanns tillhanda då det begav sig: studiecirkeln och föreläsningen. Egentligen var de per definition varandras motsatser: studiecirkeln byggde på allas expertis och dialog, medan föreläsningen byggde på en expert och monolog. Ändå behövdes båda likafullt, som komplementära motsatser.
En iakttagelse gällande de första studiecirklarna: många kretsade kring skönlitteratur. På så sätt kom mycket annat på köpet – en djupare känsla för språket, ett bredare ordförråd, historiska kunskaper – vi bör komma ihåg att de flesta cirkeldeltagarna endast hade en, med våra mått mätt, relativt tunn folkskolutbildning i bagaget. En annan tidstypisk detalj var att påfallande många studiecirklar var utpräglat praktiskt orienterade: redan Stadius nämner som exempel lantbruks-, trädgårds-, skogsvårds-, fiskeri- och Marthacirklar. Att odla sina kunskaper kom att ha både bildlig och bokstavlig betydelse i Svenskfinland…
Svenska Föreläsningsbyrån blev snabbt en inarbetad verksamhetsform inom SFV, som grundade ett föreläsningsutskott och sammanställde en föreläsningskatalog. Dessa blev fort så populära att en hel del ”beställda” fördrag inte kunde hållas på grund av resursbrist – i början hölls hela 229 föredrag i Österbotten, 224 i Nyland, 27 i Åboland och 14 på Åland (Mannil 2000, 18 f.) Följande år – hösten år 1920 – grundades Statens föreläsningsnämnd med docent Gunnar Landtman som svensk representant.
Efter år 1921 fick studiecirklarna statsbidrag och under resten av mellankrigstiden tog allt fler organisationer in cirklarna i sin verksamhetsrepertoar parallellt med föreläsningar. Studiecirklarna och föreläsningarna blev mainstream i medborgarsamhället, och bidrog till en höjning av allmogens bildningsnivå.
Finland byggs upp – Svenska studieförbundet bildas
Efterkrigstiden innebar en nystart för Finland, och behovet av medborgarinsatser för att bygga upp landet igen var stort. Efter 1940-talets enande vinter- och fortsättningskrig följde en period i Finlands historia som kunde beskrivas med magkänslan: uppbyggnad. Bygga upp samhället efter krigets förstörelse, bygga upp välfärden så att möjligast många skulle må bra, bygga vidare på människors bildningsnivå, som steg successivt i och med skol- och universitets-väsendets utveckling. Kommunala medborgarinstitut inrättades i snart sagt varje kommun, och folkhögskolverksamheten blomstrade.
På finlandssvenskt håll hade fältet politiskt hållits ihop då Svenska föreläsningsbyrån fram till år 1947 hade Finlands svenska arbetarförbund som medlem, tills förbundet gick med i Folkets bildningsförbund (FBF) tillsammans med folkdemokraterna. Något senare övergick arbetarförbundet till sin rätta ideologiska hemvist inom Arbetarnas bildningsförbund (ABF, på finska TSL), medan folkdemokratiska kretsar fortsatte att driva FBF. ABF:s svenska avdelningar fortsatte att göra ett rätt omfattande politiskt bildningsarbete inom fackföreningarna och den närstående socialdemokratiska rörelsen. En viktig roll för ABF:arna var även att odla de nordiska kontakterna till systerorganisationer, speciellt ABF i Sverige.
Svenska studieförbundet grundades år 1961 av sju medlemsorganisationer – marthorna, nykterhetsrörelsen, ungdomsföreningsrörelsen, Svenska folkskolans vänner och lantbruksproducenterna och –sällskapen. När jag bläddrar i den första årsberättelsen från 1961, går det snabbt att sammanställa en top 5-lista över de populäraste studieämnena och -orterna. Här kommer alltså top 5–listan: hushållsfrågor, lantbruk, fastighetens juridik och våra företag, husdjursskötsel och ungdomsföreningsfrågor. Orterna där de flesta cirklarna hölls var följande: Närpes, Vörå, Sibbo, Korsholm, Pargas och Borgå landskommun.
Innehåller top 5-listan några överraskningar såhär över 50 år senare? Ja och nej. Vi bör minnas att Finland var ett agrart samhälle fram till 1960-talet, och att bildningsbehoven var störst på landsbygden där det inte fanns samma utbud som i de större städerna. Av 710 studiecirklar år 1961 hölls bara 9 cirklar i Helsingfors!
Studieförbund blir studiecentral – nordism och regionalisering
Under 1970-talet tillkom en ny lag om studiecentraler, vilket gjorde att studieförbundet blev en studiecentral som från och med 1976 flyttades över till SFV vid årsskiftet 1977–78. Studiecentralen Svenska studieförbundet kunde nu samarrangera organisationernas kurser, som fick högre bidrag än studiecirklarna.
Nytt var även organiseringen av det nordiska samarbetet via Förbundet Nordisk Vuxenupplysning (FNV, grundat 1970), också det ett tidens tecken att söka samhörighet och samarbetsnätverk i Norden under det kalla krigets och järnridåns dagar. Vem kommer ihåg Nordsat-planerna på att starta nordisk radio- och TV-programspridning via satellit? Studieförbundet gav ett positivt utlåtande år 1977 om Nordiska Ministerrådets betänkande i frågan!
Studieförbundet var med om att grunda Ålands bildningsförbund år 1981, före det hade ålänningarnas statistik inräknats i SSF:s. En viktig sak att notera är också handledar-utbildningen för cirkel- och kursledare: år 1977 deltog 436 personer i dylik utbildning. Pedagogik betyder ju ursprungligen att handleda. En annan detalj från samma år är att notera de deltagarmässigt mest populära kurserna. Top 5-listan blir sålunda: scenkonst, utbildning, ekonomikunskap, kommunalkunskap och fackföreningskunskap. Vad skvallrar detta om?
Jo, genom kursstatistiken kan man se vartåt bildningsbehoven sökte sig. Scenkonstens popularitet vittnar om att amatörteatern inom uf-rörelsen blomstrade. Många organisationer behövde också praktiska kunskaper i pedagogik och kursmetodik. Suget efter ekonomi-, kommunal- och fackföreningskunskap pekar på samhällsfärdigheternas aktualitet inom organisationerna. Genom små nedslag kan man spåra stora samhällstrender såsom välfärdsfrågor, internationalisering och urbanisering: på följande platser i kursstatistiken kom lanthushållning (först på sjätte plats), socialpolitik och internationella frågor.
På 1980-talet skedde också en allt tydligare regionalisering av verksamheten. Åboland fick ett eget regionkansli – på den tiden talade man om distrikt – och studiesekreterarna opererade längs den viktiga finlandssvenska triangeln Helsingfors-Vasa-Åbo.
Lättillgänglighet, närhet och flexibilitet har alltid varit Studiecentralens honnörsord då det gäller medlemsorganisationernas behov. Antalet medlemmar växte stadigt från sju år 1961, elva år 1977 till kring femtio på 1990-talet. Man kunde säga att Studiecentralens service utvecklades i takt med att organisationerna fick upp ögonen för sina bildnings- och organisationsbehov.
Politisering, diversifiering och instrumentalisering
Decennierna efter andra världskriget innebar en era av intensiva samhällsdebatter och nya medborgarrörelser – bland annat freds-, kvinno- och miljörörelsen. Samtidigt tappade flera ”traditionella” medborgarrörelser terräng, bland annat nykterhetsrörelsen. Under denna det kalla krigets era divergerades och specialiserades studie- och bildningsförbunden, dels i enlighet med partiväsendets politiska behov av bildningsverksamhet, och dels enligt medborgar-samhällets behov av organiserad studieverksamhet.
Jag hävdar att studie- och bildningsförbundens konstellationer utvecklades enligt följande trender efter andra världskriget:
- politisering: uppkomsten av partimässigt eller ideologiskt anknutna studieförbund, till exempel Centerpartiets MSL (Maaseudun Sivistysliitto) år 1952, folkdemokraternas KSL (Kansan Sivistystyön Liitto) år 1964 och samlingspartiets borgerliga Kansio (Kansallinen Sivistysliitto) år 1980/82. Senare tillskott i floran blev ViSiO (Vihreä Sivistys- ja Opintokeskus) som grundades år 1995 och Sannfinländarnas studieförbund Peruskansan sivistysliitto (sic!) efter jordskredssegern i riksdagsvalet år 2011.
- diversifiering: enligt Aulis Alanen (1986) breddades bildningsförbundens arbetsformer snabbt utöver studiecirkelverksamheten till att gälla kortkurser, föreläsningar, brevkurser, kulturverksamhet, och yrkesinriktad fortbildning.
- instrumentalisering: SFV:s dåvarande kanslichef Christoffer Grönholm noterade apropå Svenska studiecentralen: ”SSC har mer fått en instrumentell roll, den är föreningarnas lydiga redskap, den är civilsamhällets följsamma instrument.” Grönholm ville påminna om att Studiecentralen varit framgångsrik genom den stora volymen av deltagare i föreningars och förbunds kurser, men samtidigt varit osynlig då föreningarna varit primära arrangörer.
Utvecklingen sekunderades av att staten förnyade lagstiftningen genom studiecentrallagen år 1964-65 som stadgade studiecirklar och föreläsningar ekonomiskt sett, grundligare förnyelser år 1976 och 1986 som satte fart på kortkursverksamheten och den nya studiecentrallagen år 1994 där både cirklar och kurser blev volymbaserade med årligen fastställda timpriser men utan statlig normstyrning (något ironiskt kallat ”timjakt-systemet”).
Samtidigt kan man fråga sig om politiseringen och instrumentaliseringen entydigt varit en god sak för medborgarorganisationerna. Politiseringen gjorde att studieförbunden indelades sinsemellan i ”politiska” och ”obundna” studieförbund, vilket ibland ledde till spänningar gällande intressebevakningen. De goda politiska kontakterna till politiska partier var en styrka när det gällde att lobba för mer pengar, men för Svenska studiecentralen och studieförbundet blev situationen ibland delikat.
Från de finska studieförbunden fanns en förväntning att ”fixa lobbningen via Sfp” som satt i regeringen, medan den praktiska studieverksamheten långt var politiskt obunden. Av de över 50 organisationerna med anknytning till Svenska studieförbundet var bara tre partibundna (Sfp): Svenska bildningsförbundet, Svenska kvinnoförbundet och Svensk Ungdom. Var SSC/SSF politiskt eller opolitiskt?
Som svar på frågan ovan kan man säga: Ja och nej. Studiecentralen/studieförbundet jobbade ”politiskt” för finlandssvenskarna inom den allmänna intressebevakningen, men ute på fältet var studieförbundet i lika hög grad (o)bundet som scouter, uf-aktiva, handikappade och pensionärer som gick på kurs. Personliga kopplingar till Sfp fanns naturligtvis, eftersom minst 70 procent av föreningsmedlemmarna brukade rösta på Svenska folkpartiet.
Politiseringen var också märkbar inom studieförbundens nordiska verksamhet. FNV samlade studieförbund med anknytning till centern och liberala partier, medan ABF hade egen nordisk verksamhet nära vänstern, främst socialdemokratin. På de nordiska mötenas agenda fanns alltid landrapporter med analyser över den politiska utvecklingen i respektive länder. Under långa tider var Nordiska ministerrådets bidrag till folkbildningen även knutna till olika organisationer i form av block, de sk. blockbidragen som gavs till FNV, ABF, kyrklig studie-verksamhet och Nordiska Folkhögskolerådet.
EU-projekt och ungdomsverksamhet
Slutet av 1980-talet med Berlinmurens fall, och det begynnande 1990-talet med ökad europeisk integration lämnade sina avtryck även i Studiecentralens fokuseringar. I samband med Finlands EU-medlemsskap kom projektsvängen igång med buller och bång inom SSC, främst tack vare framsynta spanare och vagabonder som tidigt såg tecknen i skyn.
Efter den relativt korta recessionen i början av 1990-talet kunde Studiecentralen expandera kraftigt både sin verksamhet och personal tack vare projektbidragen och SFV:s egenfinansiering. Det var som om hela himlen öppnade sig med regnande manna från Bryssel. Det finns bara ett ord för den tidsperiodens magkänsla: eufori.
En liten fragmentarisk hågkomst från projektsvängens virvlar. År 1999 då jag tog mina första kliv inom Studiecentralen gällde det att snabbt stampa fram en projektplan till Undervisningsministeriet som hade lösa EU-medel att söka – naturligtvis på kort varsel. Eftersom vi levde i skarven av ett millennieskifte var framtidsfrågorna på modet. Så jag svarvade ihop en ESF-ansökan med den tidstypiska rubriken "Futurologi 21 – lokal framtidsberedskap inom den tredje sektorn", som sedermera blev en metodbok inom projektet.
Euforin fokuserade långt på EU och dess (o)anade möjligheter till finansiering. Ingen kunde väl ana att det skulle bli närmare 30 EU-finansierade projekt inom 15 år…något av ett rekord i Svenskfinland? De flesta fokuserade på landsbygdsutveckling, på lokalsamhällets utvecklingsbehov i tätt samarbete med lokala aktionsgrupper (Leader + POMO) och andra aktörer som Svensk Byaservice har samarbete med. Samtidigt utvidgades folkbildningens metodarsenal: det största projektet Metodbox utbildade lokala aktivister i nya metoder – bland annat social redovisning, Opera och framtidsplanering – och samlade till Metodcenter ett omfattande metodbibliotek på webben.
Euforin gällde naturligtvis inte bara EU. Två frön som grodde till större plantor under 1990-talet:
En grupp som kallade sig Aktiv ungdom (Natur och miljö, Svensk Ungdom, Svenska skolungdomsförbundet och FSU) tog initiativet till det som blev De Ungas Akademi (DUA) som genast kopplades till Svenska studieförbundet och riksomfattande Nuorten akatemia. Genom DUA blev kontaktytan till aktiva ungdomar i föreningar och skolor flerdubblad via studieboken för fritidsverksamhet, ledar- och tutorutbildningar, webbsidor, föreläsningar och kampanjer.
Nylands svenska landskapsförbund startade Sveps - Svenska produktionsskolan enligt dansk modell och i samarbete med huvudstadsregionens kommuner år 1995. Tre år senare övertogs verksamheten av Studiecentralen. Målgruppen, ungdomar i riskzonen att falla mellan stolarna gällande studier och jobb, krävde en kunnig personal som genom individuell handledning och arbetsträning kan sporra den unga vidare i livet.
Efter goda erfarheter av Sveps startade Studiecentralen i Vasaregionen en ny arbetsverkstad år 2000: Resurscentret Föregångarna, som snart fick luft under vingarna. Fokus på individuell handledning, skräddarsydda lösningar och ett otroligt brett samarbetsnätverk har tack vare en mångprofessionell personal bidragit till att ett stort antal arbetssökande och studerande har berörts av Föregångarnas verksamhet i Vasa och omgivande kommuner.
Medborgarsamhället påvisade sin framåtanda under 2000-talets första årtionde genom Studiecentralens innovativa EU-projekt och insatser för att bekämpa marginaliseringen bland unga. Samtidigt blev ideella organisationer nästan ihjälkramade av staten och EU som insåg att det frivilliga arbetet var värdefullt även i ekonomiska termer – beräkningar påvisade att organisationerna stod för ca 7 procent av BNP i Finland och EU:s sociala ekonomi.
Cirka 20 år efter projekthimlens yra och eufori kom även bakslag i form av projekthelvetets byråkrati. Vari bestod då projekthelvetet? Jo, i den krypande magkänslan av ständigt ökande byråkrati, en malande oro för att projektfinansieringen upphör och kompetensen sprids för vinden. I värsta fall kortsiktighet och snuttifiering.
Omstrukturering och nystart – igen
Efter närmare 40 års äktenskap mellan Svenska studiecentralen och Svenska studie-förbundet kom en organisationsförändring inom SFV att innebära en skilsmässa – men inte boskillnad – mellan de tu år 2014. Svenska studiecentralen som namn upphörde och blev SFV Bildning (numera används endast SFV) med fortsatt uppgift att fördela bidragen till organisationernas kurser och studiecirklar, och ge övrig service. Svenska studieförbundet blev en separat förening, men fortsatte att husera i SFV:s hus på Georgsgatan 18, G18 i Helsingfors.
Övriga förändringar följde av omstruktureringen: Sveps och Föregångarna bytte värdorganisation och flyttade till Folkhälsan Utbildning Ab, och Sveps har senare övergått till att upprätthållas av Svenska framtidsskolan i Helsingfors AB, Yrkesinstitutet Prakticum. Senare flyttades också De Ungas Akademi (DUA) till Luckan, som slog ihop DUA med Ung Info till Ungdomsakademin.
Det är ännu för tidigt att utvärdera konsekvenserna av omstruktureringen - detta faller utanför ramen - här ligger fokus vid vad som skett inom Svenska studieförbundet efter år 2014. Vilka möjligheter har Studieförbundet att med mindre resurser ändå spela en relevant roll för medlemsorganisationerna, att närma sig mitten och inte marginalen?
I Studieförbundets årsberättelse 2015 skisserar man upp två roller:
- Rollen som en paraplyorganisation: ”Svenska studieförbundets huvudsakliga verksamhet är att stöda medlemsförbunden i deras strävanden och att fungera som förbundens förbund.”
- Rollen som facilitator för medlemmarna: ”Visionen är att Studieförbundet stärker medlemsförbundens kapacitet genom att frigöra resurser till den egna kärn-verksamheten till följd av kompletterande service.”
Båda beskrivningarna är ambitiösa, men kan ändå sägas vara karakteristiska för en bildnings-organisation. Den första rollen ska dock inte tolkas i bokstavlig bemärkelse, eftersom olika organisationer har sina egna branschorganisationer som uppfyller paraplyfunktionen. Det avgörande och viktiga är nog att samarbetet med SFV:s studiecentral fungerar friktionsfritt och att de två ex-makarna kan komma överens om en naturlig arbetsfördelning. Detta verkar även ha skett under de första åren, vilket är utmärkt.
Den andra, kapacitetsbyggande rollen är mycket avgörande för hur nära roll Studieförbundet spelar inom organisationerna. Förutsättningar finns, eftersom styrelsen består enbart av organisationsfolk. Samtidigt kan den smala resursbasen bli en utmaning. Då gäller det att hitta resurssmarta sätt att aktivera folk inom organisationerna.
Det senaste årets utveckling verkar lovande: Studieförbundet har ägnat energi åt att upprätthålla och utveckla nätverk i den finlandssvenska ankbäcken (obs inte –dammen, eftersom vattnet där är stillastående!). Informatörsnätverk för tredje sektorn, verksamhets-ledare, förbundsekonomer och kanslipersonal har fått egna träffar för att byta erfarenheter.
Inom intressebevakningen så är Studieförbundets verksamhetsledare Mari Pennanen vald till KANE, delegationen för medborgarsamhällspolitik, som är en utsiktsplats när det gäller att påverka i frågor som berör demokrati, föreningsjuridik och ekonomi, och andra besläktade teman. De stora planerade samhällsreformerna - landskapsreformen och vårdreformen – lär sysselsätta KANE och många finlandssvenska organisationer långt in i på 2020-talet.
Epilog
Låt mig till sist komma till några slutsatser om Svenska studieförbundet, insikter som kunde tillämpas även på andra aktörer inom finlandssvensk fri bildning:
- Fri bildning sker inte i ett vacuum eller i ett isolerat klassrum. Aktiviteterna sker ute i det öppna samhället, med samhället som klassrum. Ja, medborgarsamhället gör att ett samhälle kan sägas vara öppet, och därmed en viktig komponent för demokratin.
- I det öppna samhället blir bildningen med nödvändighet en spegel av varje tids utmaningar och möjligheter. Vi ser det genom de teman som lockat kurs- och cirkeldeltagare och utvecklingsprojekt under olika tider.
- Tematiskt har aktiviteterna varit relevanta, men har resultaten varit det? Det finns ett glapp mellan ambitionsnivå och resultat, det kan jag verifiera efter tre decennier inom finlandssvensk fri bildning.
Det ovanstående kan te sig självklart, men är det inte i själva verket. Varje generation behöver sin bildningsvåg, och nu står vi mitt inne i ett brytningsskede med global populism, nationalism, post-sanningar och en digitalisering som inte kan skilja sanning från lögn i de sociala mediernas informationscentrifug. Hur svarar medborgarsamhällets aktörer?
Björn Wallén är direktor på Lärkkulla. Under åren 1999-2014 var han rektor på Svenska studiecentralen.
Texten är ursprungligen skriven för Skolhistorisk årsbok 36 / 2017. Förbundsrummet är Svenska studieförbundets webbtidning, där vi samlar information, inspiration och idéer för arbetet inom förbunden. Välkommen in!
Litteraturkällor
Alanen, Aulis: Sivistysjärjestöjen tehtäväkuvan muuttuminen. Tampereen yliopisto 23/1986 (1986).
Granö, Matts och Wallén, Björn: Bli något eller någon? En finlandssvensk folkbildningsodyssé. Svenska folkskolans vänner, volym 167 (2003).
Mentora nr 3/2010 med temat Studiecentralen 90 år. SSC:s nyhetstidning. Björn Walléns artikel Från föreläsningar till Facebook – en 90-årskrönika, sid. 4-8.
Stadius, Uno: Studiecirklar. SFV:s årskalender 1918, sid. 151 – 163.
Svenska studieförbundets årsberättelser, bl.a. 1961, 1977, 2015, 2016.
Wallén, Björn (red.): Kunskapens knytkalas – finlandssvensk studieverksamhet under 80 år. Studiecentralen svenska studieförbundet. (2000). Bl.a. Ragnar Mannils artikel Bildning genom föreläsningar och studiecirklar 1919-1964, sid. 17-24.
