Text: Matilda Hemnell
Att få jobba inom tredje sektorn är ett privilegium. Kanske inte med tanke på lönen, men visst är det fint att få jobba med det man brinner för.
Jag tror just det ideella – en stadig värdegrund att stå på – är det som förenar många av oss som jobbar inom förbund och föreningar. En ekonomi i balans är förstås viktigt, men vårt existensberättigande ligger inte i en strävan efter ekonomisk vinst. Vi jobbar för det allmänna goda. Vi jobbar för jämlikhet, välmående, mänskliga rättigheter, frihet, en meningsfull fritid och språkliga rättigheter. Bland annat.
Samtidigt är det just det ideella som kan utgöra faran i vårt arbete. Vi brinner för saken, men hur ska vi då klara av att sätta gränser för att inte själva brinna upp? När har jag rätt att säga att nu har jag gjort tillräckligt när målgruppen jag jobbar för har oändliga behov? Det finns så mycket att göra.
Kanske finns det dessutom en styrelse som ständigt kräver mer, men som inte förstår sitt arbetsgivaransvar när det kommer till välmående i arbetet. Eller en styrelse som inte sköter sitt. Så allt faller på dig och dina kolleger, om du har några. Och att jobba delvis gratis går väl an, för vi gör ändå inte det här jobbet för pengarnas skull.
Gränslöshet leder till utbrändhet
Jag har sett många bli utbrända, få magsår, bli sjukskrivna. Det gagnar inte våra målgrupper och det gagnar inte det allmänna goda. Det vi jobbar för.
Förbundsvärlden är dessutom väldigt kvinnodominerad och bland oss finns det många som verkligen vill göra rätt för sig, utan större anspråk på beröm men på grund av ansvarskänsla.
Att vilja vara och att vara strävsam och duktig är inget att skämmas för ("duktig flicka" får inte vara ett skällsord). Men dessa egenskaper behöver kanaliseras rätt för att inte börja motarbeta sig själv, för att inte utvecklas till destruktiv duktighet.
Jag tror det är viktigt att sätta gränser, inom förbund och föreningar gemensamt, och för sig själv. Planer, strategier och uttalade r e a l i s t i s k a någotsånär mätbara målsättningar är viktiga verktyg för att hjälpa oss alla att sätta gränser. Det är det som prioritering handlar om. De är inte ett självändamål, utan ett verktyg.
Ingen kan rädda hela världen, men tillsammans kan vi göra den till en bättre plats. Men en förutsättning för att vi ska kunna göra det är att vi tar hand om oss själva och påminner oss själva och andra att good enough är tillräckligt bra. Och att vara nådig mot sig själv då allt som planerats inte förverkligats, trots goda avsikter.
Jobbet tar aldrig slut. Hur mycket vi än jobbar.
Matilda Hemnell har mångårig erfarenhet av den finlandssvenska förbunds- och föreningsvärlden, både som anställd och förtroendevald. Just nu jobbar hon som informatör på FDUV. En gång var hon bränd i alla ändor, men lärde sig sin läxa.
PS. Den som känner sig träffad, kanske rentav utmattad, men inte ännu kan sätta fingret på om det är fel på en själv eller på strukturer: Se miniserien We can’t do it på SVT Play.
