Text: Mari Pennanen
Gita Lindholm går igenom material, tidningshögar och papper som samlats de senaste åren för att ge plats åt sin efterträdare.
- Jag är en förbundsmänniska från början till slut. Det blir mer familjärt inom tredje sektorn. I föreningarna är människor frivilligt med. De har samma intressen och fast jag inte själv har en hörselskada så känns det viktigt och vill jag jobba för dem i föreningarna. Jag har lärt känna många trevliga människor. Om jag jämför med när jag jobbade på försäkringsbolag, där hade jag ju ingen personlig anknytning till kunder som tecknat en försäkring i bolaget, säger Gita.
Då hörseln försämras tror de närmaste ofta att man inte lyssnar eller inte bryr sig, då det egentligen handlar om att man helt enkelt inte hör.
Vem som helst kan bli medlem i Svenska hörselförbundets medlemsföreningar, man måste inte ha en hörselskada. Medelåldern bland medlemmarna är idag 75 år.
- Vi hoppas att flera yngre ska hitta till medlemsföreningarna och bli medlemmar. Hörselskadorna ökar tyvärr och allt yngre får hörselskador. Det som medlemmarna lyfter fram är att det viktigaste är gemenskapen och att få träffa andra som vet hur det är att inte höra, andra som vet vilka svårigheter man kan stöta på när man inte hör, säger Gita.
Hon lyfter fram att då hörseln försämras tror de närmaste ofta att man inte lyssnar eller inte bryr sig, då det egentligen handlar om att man helt enkelt inte hör.
- Det sociala är viktigt i all vår verksamhet och vi brukar vara över hundra personer på våra kongresser. Många hittar nya sociala sammanhang via vår verksamhet, säger Gita.
Hon känner också till ett par som träffats på en av förbundets kurser och sedan gift sig.
Mellanår rekommenderas
Efter några år på ett försäkringsbolag började Gita jobba på Sibbo Ungdomsförbund. Hon trivdes bra, men hon var den enda anställda och upplevde ofta att det fanns ett tryck på att hon skulle vara med överallt och ställa upp på samma sätt som frivilliga föreningsaktiva.
- Jag kände att det fanns så mycket jag hela tiden måste komma ihåg. Jag jobbade samtidigt med fakturering på ett privat ägt företag. Också på min fritid tänkte jag mycket på jobbet, berättar Gita.
Därför valde hon efter 18 år på de jobben att ta ett mellanår eller pausår med ett ”8-16-arbete” där hon kunde lämna jobbet och tankarna på jobbet på arbetsplatsen. Gita rekommenderar att alla någon gång i livet tar en sådan period för att vila upp hjärnan. Speciellt i förbundsvärlden kan det vara nyttigt.
- Jag var inte utbränd, men hade känslan av att jag aldrig fick vara helt ledig. I början var det skönt att gå till jobbet till en viss tid och sluta samma tid varje dag, säger Gita.
Men efter nio månader var det inte tillräckligt utmanande längre att göra samma uppgifter. Samtidigt sökte Svenska hörselförbundet en kanslisekreterare. Då Gita inledde jobbet hade hon stor nytta av tidigare erfarenheter av att ta itu med saker självständigt och jobba ensam, eftersom hennes företrädare på förbundet slutat rätt hastigt.
- Svenska hörselförbundets kurser, tidningen och en hel del annat landade på mitt bord utan någon introduktionsperiod då jag började här år 2001, berättar Gita.
Sedan dess har arbetet och arbetsbilden utvecklats och förändrats. En stor del av arbetet har hela tiden varit att fungera som redaktör för medlemstidningen Vi hörs. I arbetet med tidningen har hon funderat mycket på tidningens funktion och form.
- Hur mycket ska jag som redaktör redigera i de berättelser som kommer in? Det är viktigt att språket är korrekt, men jag tycker att det måste få synas att det är medlemmar som skrivit texter. Jag tror utbildade journalister kan se på det på ett annat sätt. Om någon till exempel berättar om sitt liv så tycker jag det är viktigt att personen får göra det med egna ord, att man kan känna igen personen i berättelsen, säger Gita.
Jag tycker det känns bra, här finns kvar något konkret som man kan ta i.
Hon tittar på raden av böcker i bokhyllan med de inbundna numren av Vi hörs.
- Det är få människor som kan se så konkret vad de gjort under sitt arbetsliv. Jag tycker det känns bra, att här finns kvar något konkret som man kan ta i, säger Gita.
Viktig arbetsgemenskap
Arbetsgemenskapen och personerna Gita jobbat med har inte bytts ut så ofta. Både ordförande och verksamhetsledare har suttit länge på sina poster. Gita har jobbat med tre ordföranden: Börje Sjöblom, Birgitta Kronberg och nu Mikaela Nylander.
- Jag tror att Svenska hörselförbundet allt mer kommer att ta rollen som intressebevakare och utöva påtryckning för att få brister i samhället fixade. Nu efter välfärdsområdesvalet kommer tredje sektorn att behövas allt mer. Det nya systemet blir stort och kommer kanske för långt bort från individen. Då kommer den lilla hörselföreningen på hemorten att vara en guldgruva.
Som konkret exempel nämner Gita de hörselrådgivarutbildningar som förbundet ordnar. Personer inom föreningarna utbildats så de kan hjälpa andra föreningsmedlemmar, till exepel med hörapparater. Hörselrådgivarna behövs extra mycket på mindre orter där avståndet till hörselcentralen kan vara långt. Medlemmarna får då hjälp med lättare service av hörapparaten via den egna föreningen.
Då kommer den lilla hörselföreningen på hemorten att vara en guldgruva.
- Arbetet har varit omväxlande, och trevligt förstås. Det bästa har varit när människor har ringt i olika ärenden eller haft problem och jag har kunnat vara till hjälp. När jag funnits på rätt ställe då när jag behövts.
Samtidigt är Gita mån om att poängtera att hon inte jobbat ensam, utan att de arbetat tillsammans på förbundet.
Erfarenhetsutbyte viktigt
Gita tycker det är viktigt att inte låsa in sig i sin egen organisation utan att ta del av andras erfarenheter. Via Förbundsarenans nätverk för förbundens anställda har hon fått tips och idéer. Hon tycker att träffarna öppnat upp ögonen för hur hon själv jobbat, och också gett bekräftelse för det egna arbetet.
- Jag har varit dålig på att stjäla idéer. Så ska man inte tänka utan ta lärdom av allt omkring en. Det är nyttigt att höra hur andra jobbar. Jag tycker om att lyssna på andra, så jag har fått ut mycket av träffarna, säger Gita.
Jag har varit dålig på att stjäla idéer. Så ska man inte tänka.
Som nybliven pensionär har hon en del drömmar.
- Allra först ska jag hänga upp tapeter som ligger i rullar där hemma. Jag har fyra barnbarn och två barn, de tar gärna emot hjälp med skjutsar och annat. Och jag har kört motorcykel sedan jag var 16 år, den här vår får jag möjlighet att köra också på vardagar när det är glesare i trafiken. Kanske jag får tid för några nya hobbyer eller för att ta upp Tai Chi igen, säger Gita.
