Text: Sabina Fortelius
För två och ett halvt år sedan började jag mitt jobb vid Finlands Svenska Scouter. Då hade jag i uppdrag att göra en utredning om läget kring mångfaldsarbetet i förbundet. Utredningen fungerade som grund för projektet 100 nya sätt att scouta, vars mål har varit att sänka tröskeln för underrepresenterade målgrupper att komma med i verksamheten. Jag ringde runt till alla svenskspråkiga scoutkårer i Finland och frågade hur verksamheten ser ut hos dem. Ett svar som förekom mer än något annat var att ”alla är välkomna med, men ingen har frågat om den får komma”.
Under de senaste åren har jag därför jobbat med att testa nya verksamhetsformer som bjuder in allt fler i verksamheten. Arbetet tog en väldigt konkret form inför det sista veckoslutet i oktober, då slutseminariet för projektet ordnades i samband med evenemanget FiSScAkademin, en träffpunkt och utbildningsevenemang för scoutledare. Temat för helgen var ”gör det du annars inte skulle göra” och målet var att skapa ett forum för nya insikter för såväl scouter som utomstående.
Inom arrangörsteamet hade vi som målsättning att öppna upp evenemanget också för dem som inte har scoutbakgrund från tidigare, för att på så vis få en bredd på de diskussioner som förs och öppna upp och bjuda in till en välkomnande scoutverksamhet. Alla i arrangörsteamet fick i uppdrag att bjuda med åtminstone en person som inte är medlem i en scoutkår. Dessutom uppmuntrades alla deltagare att också bjuda med kompisar.
Vi lade ner mycket energi på att skapa en inkluderande stämning under evenemanget så att alla skulle känna sig delaktiga och välkomna. Det fanns något att göra också mellan de officiella programpunkterna och vi hade på förhand vidtalat ett gäng evenemangstutorer som hade i uppgift att se till att ingen blev glömd eller lämnad utanför. Dessutom fungerade två scoutledare som frivilliga trakasseriombud, dvs. personer som deltagarna kunde vända sig till (anonymt via ett formulär online eller personligen genom att rycka i ärmen) om de upplevde eller bevittnade någon form av mobbning eller kränkningar.
Den enda haken i arrangemangen var att vi glömde satsa på den externa marknadsföringen och rekryteringen av utomstående. Förenklat tog vi för givet att det räcker med en inbjudan och att resten sköter sig själv. Med facit på hand borde vi ha lagt ner minst lika mycket energi på att öppna upp evenemanget utåt, som vi gjorde på att se till att arrangemangen fungerade på inkluderande grund.
Tyvärr går det inte att göra ett inkluderingsarbete halvhjärtat. Det räcker inte att i teorin välkomna med en bred målgrupp, men fuska i den verkliga verksamheten. Mångfaldsarbetet kan liknas vid en trebent pall där ett ben står för kompetenshöjande verksamhet inom den egna organisationen, mottagarsidan, ett ben står för kommunikation och representation utåt och det tredje benet står för verklig, konkret handling och verksamhet. Så fort du tummar på ett av benen blir pallen skranglig och tippar över. Endast då benen är i balans finns det förutsättningar för verklig förändring.
Erfarenheterna från FiSScAkademin motsvarar rätt långt erfarenheterna från projektet. De facto har det visat sig att utomstående inte nödvändigtvis alls är speciellt välkomna med, om det innebär att vi som står på mottagarsidan borde ändra på oss själva eller våra rutiner – sådär på riktigt. Ändå är jag övertygad om att de satsningar som gjorts haft en inverkan på organisationen på ett strukturellt plan och att bollen är i rullning. Det gäller bara att minnas att processen är mycket mer långsam än den är snabb.
Sabina Fortelius jobbar som projektledare för projektet 100 nya sätt att scouta vid Finlands Svenska Scouter rf.
Läs också
På bordet: Vem vill vara förtroendevald? av Kalle Sällström
På bordet: Hur gör ett förbund utan resurser? av Anna Lena Karlsson-Finne
