Vad är viktigt? Vad, av vår verksamhet, är betydelsefullt i dagens värld, och kommer samma saker att gälla imorgon? Om ett år?
Min organisation, Norr om Stan, sysslar med att stöda fritidsverksamhet på svenska, via tre olika kanaler:
-
Genom att stöda medlemsföreningarna i deras verksamhet, bl.a. informationsspridning
-
Genom att ordna ett brett utbud av olika klubbar, kolonier och kurser för alla åldrar
-
Genom att aktivt medverka i olika nätverk som stöder svenskspråkiga strukturer
Den verksamhet som tagit mest stryk under pandemin är, naturligtvis, den verksamhet där folk hade träffats. Både medlemsföreningarna och NoS har tvingats inhibera körsång, teatrar, klubbar och kurser. Och vad är det folk saknat mest under pandemin? Jo, att kunna träffas!
Redan innan pandemin var psykiskt illamående och ensamhet närmast folksjukdomar, som förekom genom så gott som alla åldrar i det finländska samhället. Diverse indikatorer visar nu att det knappast förbättrats av att större delen av livet satts på distans. Skärmar ersätter inte social interaktion – även om de naturligtvis är ett bättre alternativ än total isolation. Men för att må bra behöver vi andra människor. Och för att må riktigt bra, behöver vi känna oss behövda. Och just där tror jag att vårt samhälle fallerat. Då fel sorts individualism sprider sig och skärmtiden slukar så mycket av vår tid att vi har färre starka och betydelsefulla sammanhang, börjar vi må sämre. För vem behöver mig, om jag mest sysslar med att scrolla, skjuta eller odla i en virtuell verklighet?
Till min favoritläsning på sistone har hört rapporten Barnets tid. Arbetet för en nationell barnstrategi 2040 (Statsrådets publikationer 2019:5). Av de sju punkter som presenteras i åtgärdsförslaget för ett barnvänligare Finland, är ökad gemensam tid för familjerna punkt nummer tre. Punkt ett är trygga vuxna och punkt två social gemenskap och samhörighet. Här tror jag vi ganska långt finner svaret på frågan om vad som är viktigt, för barn såväl som för vuxna.
Ökad tid för familjen har ju under 2020 förverkligats med råge, och trots att det säkert inte finns en enda barnfamilj där det skulle ha varit idel rosor genom distansveckorna, påstås det dock att samhörighetskänslan inom de flesta familjer ökat. Dessvärre har den påtvingade närheten också skapat problem för många, och ökat problemen i de familjer som redan haft det kämpigt. Här hade trygga vuxna och en stark social gemenskap säkert kunnat rädda en hel del.
Glädjande är då också statsmaktens strävan, att i allt högre grad kanalisera understöd för att kunna erbjuda barn hobbyverksamhet i skolorna genast efter skoldagens slut. Med trygga vuxna och socialt sammanhang. Samhället börjar vara där som Norr om Stan startade för snart 20 år sedan.
Vad är då nästa steg? Om vi vill motverka ensamhet och psykiskt illamående och kunna ge så många som möjligt en känsla av att vara behövd, tror jag att tredje sektorn har väldigt mycket att ge samhället. Rykande aktuellt vore att plocka upp och engagera de ungdomar som inte fått gå i närskola många veckor sedan mars, och ge dem meningsfulla sociala sammanhang, till exempel som klubbledare för yngre barn, som tidningsläsare eller promenadsällskap för äldre – egentligen vad som helst som tar dem utanför hemmets väggar och ger dem tillgång till social kontakt. Här tror jag att tredje sektorn kunde locka med morötter som arbetserfarenhet (bedömt intyg att foga till cv:n!), sommarjobbsmöjlighet, kanske rentav studiepoäng… och inte minst sakkunnig introduktion, handledning och stöd i verksamheterna. Genom någon större gemensam satsning, kanske…?
Jag drömmer om att vara med och fostra nya generationer som har intresse av att bygga en bättre värld än den vi sitter i just nu. Unga som vet att de behövs, och som ser värdet i att jobba för det gemensamma bästa. Som tror på demokratin, och inte är rädda för att ta upp kampen mot lögner, nättroll och segregation. Vi har en lång väg att gå, känns det, men vägen går att skönja. Tredje sektorns verksamhet har redan länge varit en föregångare, och det är trots allt med både stolthet och tillförsikt jag planerar vidare, inför ännu ett verksamhetsår som med största sannolikhet INTE kommer att motsvara verksamhetsplanen, men antagligen, trots det, blir värdefullt.
Katja Salojärvi är verksamhetsledare på Norr om Stan, och saknar personliga möten och närkurser alldeles väldigt just nu. Privat känner hon sig behövd bland annat som tränare för nybörjarjuniorer i karate.
